Varje gång jag ser en vit fjäril…

...så tänker jag på min bror. Han är inte längre i livet men den dagen han dog fladdrade hundratals vita fjärilar runt mig. Jag hade tidigare knappt inte noterat att det ens fanns vita fjärilar. Hela den sommaren var jag omgiven av vita fjärilar, det kändes som om han genom dessa var nära mig. Framåt hösten försvann de, men dagen före julafton dök en vit fjäril upp igen. Visserligen död men fortfarande glänsande vacker. Den hade satt sig fast i överkant på en gardin och när jag nu skulle byta till julgardiner föll den ner på fönsterbrädan. Genast var han där, brorsan, i tanken och minnet. Ville han göra sig påmind igen?

I sommar har jag också sett vita fjärilar vart jag än vänder mig och varje gång påminner de mig om att ta vara på livet och den korta tid som vi lever här. Det är bara jag kvar nu av ursprungsfamiljen, vilket känns lite konstigt, men jag har insett att livet är så kort och att det gäller att göra det bästa med den tid man har. På det bästa sätt man kan vara snäll mot sig själv och andra. En sådan förmån att ha fått ett liv på den här planeten. Så oerhört lärorikt!

PS

Saknar dig brorsan.

DS